Det ni nu har fått läsa är mitt projektarbete. Nu är jag 20 år gammal och blir 21 om precis ett halvår. Det hatet jag kände mot min syster är obeskrivligt, den avundsjuka jag kände går inte att föreställa sig om man inte varit med. Jag kände mig övergiven och hade svårt att lita på min familj i flera, flera år. Jag och min mamma hade knappt en konversation på flera år för jag kände att hon inte älskade mig. Jag hade minnesluckor under denna tid flera år framåt tills jag började bearbeta det, nu när jag skrivit min historia så förstår jag vad som hänt och mins mer och mer för var dag som går

Men i dagsläget så känner jag en tillit, jag älskar min familj och skulle inte klara mig utan dom. Dessa personer är mina stöttepelare och framförallt min syster har funnits där och stöttat mig hela tiden i alla mina beslut.

Tack för mig, vad otrolig roligt att just du har läst min historia som har fått sig ett lyckligt slut. Jag hoppas du stöttar alla i en familj, för det är inte lätt att vara cancersjuk, cancerförälder, cancersyskon, cancersläkting eller cancervän.  Dra dig inte undan, gå inte över gatan när du ser någon som har det jobbigt. Bättre att du ringer att du säger att du finns där än att du inte ringer alls. Någon som drabbats av cancer vet inte heller vad den ska säga, men om den kommer på det någon dag så vill den veta att den personen kommer att kunna ringa just dig för du finns där.

Ta hand om dig, var dig själv, älska dina nära och skäms inte för dina känslor!

Min älskade syster och jag, augusti 2010!

24/12

Julafton, 03.00 stängs maskinen av. Färdigbehandlad syster och det är julafton nu. När jag och pappa kommer till sjukhuset så möter vi en dam (tror jag det var, kan lika väl ha varit en tant) i garaget till sjukhuset för personal och långtidssjuka. När vi kommer upp till avdelningen 95a på förmiddagen så kommer barncancerföreningen och sjunger och delar ut julklappar. Jag får en bok och två presentkort på HM utav barncancerföreningen. Min syster får en mp3, en bok, tre presentkort och en docka. Ännu en gång känns det orättvis att hon får mer än mig och all uppmärksamhet.

Klockan 13.00 så kommer vi tillbaka till Nora. På bordet hemma så står det ett stort fruktfat från våra underbara grannar i det röda huset, familjen Ring. Från Micke, våran andra granne så fick vi en popcornmaskin, den var fin för jag älskar popcorn så han har tänkt på mig. Jag gillar min kompis, för han har alltid tänkt på mig! Ungefär klockan tre så åkte vi hem till min kusin Marcus och firade jul med Kalle Anka, julmat, paket och andra tomten för dagen. Men det kändes ändå inte som vanligt, för hela släkten var inte samlad och vi var inte hemma hos oss som vi brukar vara. Hela familjen var helt slut. Bara satt i soffan och gjorde ingenting under hela julen, för efter mycket bil, stress och sjukhus miljö är det inte mycket mer vi orkar.

23/12

Mormor och morfar kommer upp och det är julkrubban på lekterapin.

22/12

Jag och pappa åker till mamma och Marika i Uppsala. Vi bor i en liten lägenhet med ett rum och kök som sjukhuset har att låna ut till patienternas familj.

18/12

Marika och mamma åker till Uppsala för att påbörja den sista behandlingen, nedräkningen kan börja.

4-17/12

Vi leker normala familjen i onormal situation igen och vi julpyntar, bakar, köper julklappar. Allting som du ska göra innan jul gör vi under dessa dagar.

3/12

Hela familjen åker hem till Nora.

1/12

Jag och mamma kommer upp till Uppsala. Den 2/12 så bakar jag och Marika lussebullar på avdelning 95: a i sjukhuskläder som förkläden. Sen är det eftermiddagsfika.

28/11

Marika och pappa åker iväg för den 17: e behandlingen, den näst sista.

27/11

Hela familjen är inne på kinamuren för att fira mamma och pappa som firade 24 år tillsammans.

20/11

Jag spelar match i Hovsta, för en gångs skull så gick allting väldigt bra. Efter matchen i väntan på att mamma och pappa ska bli klara med sitt prat med de andra föräldrarna så står jag och hoppar på en trampets och flyger och dunkar pannan i en dörrkant utav sten, flyger bakåt och slår nacken i trapetsen och svimmar av. Vaknar upp en liten stund senare med människor runt omkring mig och någon som ringer efter en ambulans, tydligen var det väldigt allvarligt slaget. Ambulansen från Örebro dröjer cirka tio minuter och väl inne i ambulansen så bär det av med väldig fart in till USÖ. I ambulansen så följer pappa med mig och väl inne på akuten så får jag morfin för första gången i livet och kan nu i efterhand säga att det är som att ha druckit lite väl mycket och ändå inte må illa, och bort med den mesta utav smärtan. Efter i min beräkning ungefär tio minuter efter att jag kom in på akuten så kommer mamma och Marika, men lika snabbt som de kom in så försvinner de. För tydligen fanns det någon smittsam sjukdom på sjukhuset som Marika inte borde få i sig. Än en gång hade jag dragit det kortaste strået, men ändå var det jag som precis som åkt ambulans till sjukhuset, till och med blåljusen var på. Efter många timmar på sjukhuset så fick jag lov att åka hem, jag klarade mig med en ordentlig hjärnskakning och skulle inte anstränga mig på i alla fall två veckor. Inga trappor, ingen idrott ja ingenting som jag kunde få förhöjd puls utav. Jag höll vad doktorn sa i alla fall i en vecka.

13/11

Marika och jag simmar KM, alla är överförtjusta över att Marika kan vara med trotts att hon precis kom från en behandling. Jag vinner i alla fall över Marika i fjäril, jag får silver och hon brons. Lyckan var fullkomlig för mig, för min cancersyster vann i alla fall inte över mig! Utöver dessa medaljer så fick jag brons i bröst och Marika fick silver i rygg.

6-12/11

Marika och mamma på Uppsala akademiska sjukhuset, snart klart.

3/11

Hela familjen är hos farmor och farfar och träffar våran kusin Denise som är på besök i Nora. För en gångs skull får Marika dela uppmärksamheten med någon i alla fall. Men inte var det mig hon var tvungen att dela den med.

31/10-3/11

15: e behandlingen