13/4 åker de in igen till Lindesberg för att göra ett ultraljud, men där stannar de inte länge utan skickas direkt till Örebro för misstankar om att något betydligt värre har inträffat i hennes kropp. På kvällen kommer mamma och Marika hem men åker tillbaka den 14/4 igen för att tillbringa hela dagen på USÖ för magnetröntgen. När bilderna är tagna där så åker de direkt till Karolinska sjukhuset i Stockholm med bilderna. Svaret, mardrömmen och början på det värsta jag varit med om ligger i bilen, avgörandet om hur alla människor i våran närhet kommer må och bete sig under den här tiden i vårat liv. Den dagen sov jag hos mormor och morfar, jag minns inte mycket. Men alla som har varit med om ett långt och otäckt fall, en bilolycka, eller kanske en jätteotäck film vet hur det är. Du kan vara i ögonblicket hela tiden, titta med vidöppna ögon på vad som händer. Men efteråt så är allt som hände bara en dimma eller helt svart och det är bara vissa små bitar som du kommer ihåg. Exakt så är det för mig, hela det här året som kommer att gå minns jag bara små bitar utav, några helt obetydliga andra desto viktigare. Jag minns inte hela dagar under den här perioden vilket är otroligt jobbigt.