29/4

Nu sätts andra behandlingen igång och jag är med upp tillsammans med pappa. Vi fick möjligheten att låna en lägenhet utav sjukhuset för att bo i. Vi hade turen också att åka upp precis vid valborg. Att se ett valborgsfirande i Uppsala är det coolaste man kan göra, trotts att ens syster ligger döende. Jag och pappa var ute i några timmar i det härliga vårvädret och kollade på alla båtar som åkte på floden mitt inne i stan, det var inga vanliga båtar utan det var studenter som hade byggt båtarna själva och seglade på dem. De flesta gick sönder, precis som våran familj gjorde. Men ändå fanns glädjen där, precis som i våran familj där glädjen infinner sig ibland.

24/4 Min syster och pappa kom hem nu efter att ha genomgått den första behandlingen utav medicinen som dödar cancern. Det var också första kvällen som man kunde grilla ute så min moster Annika och mina kusiner Lukas och Gustaf var på besök så grillade vi och hade det som nästan en helt normal familj.

22/4 Min mamma kom hem från Uppsala och pappa stannade kvar för att vara med Marika. Den kvällen när mamma kom hem så var jag inte hemma, utan jag var på tjejkväll/avskedskväll för en vän som skulle flytta till Skåne när vi gått klart sexan. Det jag minns utav denna kväll är att vi lekte en lek där man ska äta upp ett godissnöra så fort som möjligt utan att använda sig utav händerna och jag vann. Mer minns jag tyvärr inte, nu i efterhand så önskar jag att jag hade fört dagbok så jag hade kunnat se hur jag mådde och vad jag gjorde under tiden. Inte bara ha mitt minne som blivigt väldigt dåligt tack vare det här.

21/4 Så börjar den första cytostatikabehandlingen. Den första utav arton stycken som hon kommer att genomgå under 253 dagar. Medicinen som är guld värd säger ”de som vet”. Cytostatikabehandlingen gör att min syster kommer bli tröttare, tappa sitt hår, mår illa, får dålig aptit, slemhinnorna kommer att bli känsliga, hon kommer inte få vara i närheten utav människor som är sjuka på grund utav infektionsrisken som finns och möjligheten att få barn kommer minnskas eller helt och hållet försvinna. Den första natten utav hennes helvete så sov jag hemma, jag och min moster Annika sov hemma i Pershyttan. Jag minns inte mycket, kan inte säga vad exakt jag gjorde den dagen och natten som min syster för första gången fick sin behandling.

20/4 jag åkte hem till mitt Nora igen, till staden jag känner mig som allra tryggast i. Jag begav mig också till hemmet som under 253 dagar kommer att ge mig hemkänsla, trygghet och säkerhet. Jag åkte till min bästa vän som under varje dag fanns där för mig och var min stöttepelare när jag inte hade någon annan att prata med. Fredrika, hon fick veta allt och kommer få veta allt under hela mitt liv. En vänskap som våran är svår att hitta, vi föddes med nästan exakt ett halvårs mellanrum och sen den dagen har vi hört ihop. I och med tsunami 2004 den 26 december som hon var med i så har vi blivit tvungna att dela även de tråkiga stunderna tillsammans. Sedan den 26 december så har våra två familjer fått ta del av sorg efter sorg antingen hennes eller min, eller vi kan nog kalla det för våra familjer. Men detta är min historia, inte hennes även fast hon har delat den med mig som bara en äkta bästa vän och syster kan göra. Min Fredrika Kloth.

Den 18/4 så åker jag upp för första gången till Uppsala. Denna gång tillsammans med min mormor och moster Monica för att sova i Stockholm hos moster och hälsa på syster i Uppsala och se hur allt är där. Vi får också prata med en doktor, Gustaf Ljungman, som berättar lite mer för oss i familjen hur allt kommer att gå till. Han berättar också för oss att det inte är lika stor chans för Marika att få barn i och med att alla cellgifter kommer att förstöra mycket utav det friska i hennes kropp. Jag kommer allra tydligast ihåg hur mamma reagerade, i dessa rum finns det två sängar, två stolar och ett bord. I stolen närmast fönstret sitter mormor, pappa står bakom mormor, min moster sitter i stolen närmast dörren, jag på bortre sängen, Marika ligger i sängen närmast dörren hennes kille står bredvid och har ena armen om henne och mamma sitter på hennes säng, när Gustaf berättar för oss att chansen för barn inte är lika stor så börjar mamma gråta väldigt mycket, som dotter, frisk och känslomässigt förstörd så försöker jag trösta mamma och lägger min hand på hennes rygg och blir jag bortknuffad det var otroligt tuft för mig att få den känslokalla bemötningen, framförallt när hon börjar krama min syster. Det var första gången som jag kände att min mamma brydde sig mer om min syster än om mig. Något ingen dotter vill känna, men det blev min vardag i nästan ett år. Samma dag får hon också port-a-cathen inopererad, detta är en liten dosa som ligger precis under huden på högersida för att genom den få in cellgifterna, bedövningsmedel och andra mediciner som hon kommer att behöva under den här tiden. Operationen tog betydligt längre tid än vad den borde göra för de var tvungna att gå in på ett annat sätt än vad de normalt brukar göra. Så det var väldigt oroligt och olustigt att gå runt och vänta, men operationen gick bra efterallt.

Den 16/4 börjar mitt helvete, telefonen ringer stup i kvarten släkt och vänner kommer och går hela tiden. Mamma, pappa och Marika är hemma, hela familjen är samlad. Men varje gång det ringer som jag svarar så låter det ungefär såhär; Jag: Hallå det är Elin. Den andra: Hej, hur är det med Marika? Jag: Det är ganska bra just nu, vill du prata med henne? Den andra: Nej, nej. Det är okej. Ville bara kolla så allt var okej. Jag: Okej, då vet jag. Ha en bra dag. Till och från i 253 dagar så fick jag ta de samtalen. I nio fall av tio så ville inte personen i frågan prata med mamma, pappa eller min syster Marika. I alla de fallen som de inte ville prata med någon annan så frågande de inte heller hur jag mådde. Nu efteråt så kan jag knappt prata med personer i telefon, så fort någon ringer och gör samma sak igen nu mer än fem år sedan så kan jag inte låta bli att börja gråta och tycka illa om personen, för betyder jag ingenting för de eller? Exakt så kändes det när ingen alls brydde sig om mig.

15/4, 09.15 kommer Otte Brosjö in till min syster och mina föräldrar. En allmänt kall, otroligt duktig överläkare berättar för de att Marika har en elakartad tumör i sitt vänstra underben, sen går han ut. Beskedet var osteosarkom, skelettcancer.

13/4 åker de in igen till Lindesberg för att göra ett ultraljud, men där stannar de inte länge utan skickas direkt till Örebro för misstankar om att något betydligt värre har inträffat i hennes kropp. På kvällen kommer mamma och Marika hem men åker tillbaka den 14/4 igen för att tillbringa hela dagen på USÖ för magnetröntgen. När bilderna är tagna där så åker de direkt till Karolinska sjukhuset i Stockholm med bilderna. Svaret, mardrömmen och början på det värsta jag varit med om ligger i bilen, avgörandet om hur alla människor i våran närhet kommer må och bete sig under den här tiden i vårat liv. Den dagen sov jag hos mormor och morfar, jag minns inte mycket. Men alla som har varit med om ett långt och otäckt fall, en bilolycka, eller kanske en jätteotäck film vet hur det är. Du kan vara i ögonblicket hela tiden, titta med vidöppna ögon på vad som händer. Men efteråt så är allt som hände bara en dimma eller helt svart och det är bara vissa små bitar som du kommer ihåg. Exakt så är det för mig, hela det här året som kommer att gå minns jag bara små bitar utav, några helt obetydliga andra desto viktigare. Jag minns inte hela dagar under den här perioden vilket är otroligt jobbigt.

Det är det datumet som jag minns allra tydligast under den här perioden som precis har tagit sin början. Det var en söndag, många från släkten var hemma hos oss för att fira pappa som fyller dagen efter. Men det var lättast såhär, att fira dagen innan i och med att det är skola och jobb på måndagar. Vi har precis ätit mat och självklart tårta, för vad är en födelsedag utan tårta? Sen går allt så snabbt, jag förstod knappt vad som hände. Jag är inne i lilla vardagsrummet och tittar på tv med två utav mina kusiner sen börjar alla röra sig i köket där de vuxna fortfarande sitter kvar. Mormor låter riktigt sur på mamma och mamma blir allt oroligare sen helt plötsligt så åker mamma, mormor och min moster Annika iväg till sjukhuset i Lindesberg.

De kommer hem och har fått ett recept på en medicin som ska ta ner inflammationer i kroppen, för läkarna tror att det är det min syster har.

Denna blogg har jag skapat som en tröst och förståelse för alla som går igenom någonting svårt. Den kommer uppdateras varje dag som någonting under mitt cancerliv hände.
det är inte jag som hade cancer, det var inte jag som låg i sjuksängen, men det är jag som berättar en historia utifrån en systers synpunkt. Många syskon har en liknande upplevelse har jag upptäckt. Jag vill göra det lättare för ett syskon att förstå att det inte är fel att känna avundsjuka elelr att bli arg på sitt syskon trotts att det är sjukt.
Bloggen kommer vara aktiv från den 9 april 2012 - 1 januari 2013