16/4

Jag har varit med om liknande, jag har en bror som är svårt sjuk och kommer vara tvungen att leva med sjukdomen i resten av sitt liv. Vi är tvillingar och min mamma är ensamstående. Vår pappa har aldrig varit närvarande och jag känner honom knappt. Det är så otroligt jobbigt när det känns som att ingen bryr sig om en, jag vet. Men de kan inte tänka på den "friske" just då. Även om det känns som att de borde göra det. När mamma och min bror åker in på sjukhuset får jag antingen sova ensam hemma eller be farmor och farfar att komma ner och det är inte det jag vill heller. Helst av allt vill jag ju att allt ska vara normalt. Man förväntas också mycket mer när man är frisk, hjälpa till hemma osv. Men även om du har kännt smärta igenom dessa åren så har din syster gått igenom mycket mer smärta och man måste vara stark. Min bror har varit sjuk i fyra år nu och jag har varit jätteavundsjuk på att han blir omhändertagen hemma av mamma medans jag får laga mat åt mig och honom när vi är hemma själva. Men jag har lärt mig att leva med det. Jag har ett liv med vänner, jag går i skolan utan större problem, jag kan sporta, men främst av allt, jag är frisk. Jag har nog gått igenom ungefär samma som dig, jag vet ju inte vad som hände sedan för er familj. Men det är lika jobbigt för resten av din familj som det är för dig oavsett vem som är sjuk. Din familj älskar dig även om det inte känns så hela tiden.



jag gick igenom allt det här i höstas med min bror, jag gick och pratade med en psykolog och nu ser jag allting ifrån en annan vinkel, du är inte konstig eller liknande för att du pratar med någon. Det känns mycket bättre så hade jag varit du hade jag gjort det. Du är säkert trött på att folk försvarar men som sagt, hela din familj går igenom samma smärta som du.

This is very touching. It's important to see things from a sister's perspective too. I have also been through something similar. <3