20/11

Jag spelar match i Hovsta, för en gångs skull så gick allting väldigt bra. Efter matchen i väntan på att mamma och pappa ska bli klara med sitt prat med de andra föräldrarna så står jag och hoppar på en trampets och flyger och dunkar pannan i en dörrkant utav sten, flyger bakåt och slår nacken i trapetsen och svimmar av. Vaknar upp en liten stund senare med människor runt omkring mig och någon som ringer efter en ambulans, tydligen var det väldigt allvarligt slaget. Ambulansen från Örebro dröjer cirka tio minuter och väl inne i ambulansen så bär det av med väldig fart in till USÖ. I ambulansen så följer pappa med mig och väl inne på akuten så får jag morfin för första gången i livet och kan nu i efterhand säga att det är som att ha druckit lite väl mycket och ändå inte må illa, och bort med den mesta utav smärtan. Efter i min beräkning ungefär tio minuter efter att jag kom in på akuten så kommer mamma och Marika, men lika snabbt som de kom in så försvinner de. För tydligen fanns det någon smittsam sjukdom på sjukhuset som Marika inte borde få i sig. Än en gång hade jag dragit det kortaste strået, men ändå var det jag som precis som åkt ambulans till sjukhuset, till och med blåljusen var på. Efter många timmar på sjukhuset så fick jag lov att åka hem, jag klarade mig med en ordentlig hjärnskakning och skulle inte anstränga mig på i alla fall två veckor. Inga trappor, ingen idrott ja ingenting som jag kunde få förhöjd puls utav. Jag höll vad doktorn sa i alla fall i en vecka.