Det ni nu har fått läsa är mitt projektarbete. Nu är jag 20 år gammal och blir 21 om precis ett halvår. Det hatet jag kände mot min syster är obeskrivligt, den avundsjuka jag kände går inte att föreställa sig om man inte varit med. Jag kände mig övergiven och hade svårt att lita på min familj i flera, flera år. Jag och min mamma hade knappt en konversation på flera år för jag kände att hon inte älskade mig. Jag hade minnesluckor under denna tid flera år framåt tills jag började bearbeta det, nu när jag skrivit min historia så förstår jag vad som hänt och mins mer och mer för var dag som går

Men i dagsläget så känner jag en tillit, jag älskar min familj och skulle inte klara mig utan dom. Dessa personer är mina stöttepelare och framförallt min syster har funnits där och stöttat mig hela tiden i alla mina beslut.

Tack för mig, vad otrolig roligt att just du har läst min historia som har fått sig ett lyckligt slut. Jag hoppas du stöttar alla i en familj, för det är inte lätt att vara cancersjuk, cancerförälder, cancersyskon, cancersläkting eller cancervän.  Dra dig inte undan, gå inte över gatan när du ser någon som har det jobbigt. Bättre att du ringer att du säger att du finns där än att du inte ringer alls. Någon som drabbats av cancer vet inte heller vad den ska säga, men om den kommer på det någon dag så vill den veta att den personen kommer att kunna ringa just dig för du finns där.

Ta hand om dig, var dig själv, älska dina nära och skäms inte för dina känslor!

Min älskade syster och jag, augusti 2010!